Känns det som.
Det var ett tag sen nu, och jag vet inte vad som hänt med min tid men det kändes som om jag inte hade någon alls längre. Märkligt.
Utmaningen gick gallant, fantastisk idé från MittEgetJag där, jag har fått bättre flås på bara två veckor och ska definitivt fortsätta.
Jag har köpt en cykel
Och en hjälm till den.
Jag har väl inte vart en sådär jätteflitig brukare av cykelhjälm sedan min kära mor tröttnade på att tjata någon gång i högstadiet. Men som ansvarig halvtidsförälder kände jag min plikt att föregå med gott exempel.
Dessutom är jag extremt stilig i min hjälm, tycker ni inte?
Något som betalade av sig redan häromdagen då Maja flög flera meter genom luften för att landa med huvudet före i trottoarkanten inspirerad av mig när jag körde racercykel nerför en backe.
Hjälm är bra, tänker jag. En bra förebild är bra att va!
Sen tänker jag, borde man inte ha hjälm hela tiden? När jag kliver av min cykel tänker jag på alla faror som lurar runt varje hörn. Blir jag påkörd nu? kommer något stort, tungt falla i mitt huvud? eller kommer bara någon tokstolle komma och slå något i mitt huvud för att han vill ha min cykel?
Men inte kan man väl gå runt med en hjälm hela tiden? Så vad ska man göra?
Bra frågor som behandlas ingående av Krishna i Bhavad-Gita.
Krishna säger ju
na tv evaham jatu nasam na tvam neme janadhipah na caiva na bhavisyamah sarve vayam atah param.
Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, eller du, eller alla dessa kungar; ej heller i framtiden kommer någon av oss upphöra att vara till.
Aha, vi behöver inte uppnå odödlighet, vi är redan odödliga.
Men vad är det som händer då? varför är jag rädd för att dö när jag är odödlig?
Jo, för att jag tror att jag är min kropp, och inte den odödliga själen. Eftersom jag emellanåt får smaka en massa gottig mat, se på sjyssta solnedgångar eller får en skön ryggmassage så klänger jag fast vid kroppens upplevelser även när den har ont, när skallen slås sönder eller när sinnet blir ledset för att någon snor min nya cykel.
Betyder detta då att jag bara ska skita i allt? Slänga kroppen i Svartån (lokal geografi) och bara driva vidare i kosmos.
Nej, givetvis inte. Kroppen är en fin gåva och värdefull skatt om den används rätt.
Att använda kroppen till att inspirera andra människor att sluta äta kött, ta hand om naturen, tacka Krishna (Gud, Jahve, Allah osv.) för maten och bara försöka vara lite trevligare emot varandra är kroppens syfte, allt annat gör bara själen mer bunden till världen av lidanden och garanterar ett fortsatt kretslopp av födsel och död. Men rätt använd kan vem som helst få uppleva den andliga världen redan i detta livet och i denna kroppen. Utan mystisk meditation och ändlösa filosofiska studier.
Så jag tar av mig hjälmen, så att ingen ska tro att jag är knasig bara för att jag inte äter kött. Så kan man ta vara på sin kropp och vara rädd om den utan att vara rädd.
Dessutom är jag extremt stilig i min hjälm, tycker ni inte?
Något som betalade av sig redan häromdagen då Maja flög flera meter genom luften för att landa med huvudet före i trottoarkanten inspirerad av mig när jag körde racercykel nerför en backe.
Hjälm är bra, tänker jag. En bra förebild är bra att va!
Sen tänker jag, borde man inte ha hjälm hela tiden? När jag kliver av min cykel tänker jag på alla faror som lurar runt varje hörn. Blir jag påkörd nu? kommer något stort, tungt falla i mitt huvud? eller kommer bara någon tokstolle komma och slå något i mitt huvud för att han vill ha min cykel?
Men inte kan man väl gå runt med en hjälm hela tiden? Så vad ska man göra?
Bra frågor som behandlas ingående av Krishna i Bhavad-Gita.
Krishna säger ju
na tv evaham jatu nasam na tvam neme janadhipah na caiva na bhavisyamah sarve vayam atah param.
Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, eller du, eller alla dessa kungar; ej heller i framtiden kommer någon av oss upphöra att vara till.
Aha, vi behöver inte uppnå odödlighet, vi är redan odödliga.
Men vad är det som händer då? varför är jag rädd för att dö när jag är odödlig?
Jo, för att jag tror att jag är min kropp, och inte den odödliga själen. Eftersom jag emellanåt får smaka en massa gottig mat, se på sjyssta solnedgångar eller får en skön ryggmassage så klänger jag fast vid kroppens upplevelser även när den har ont, när skallen slås sönder eller när sinnet blir ledset för att någon snor min nya cykel.
Betyder detta då att jag bara ska skita i allt? Slänga kroppen i Svartån (lokal geografi) och bara driva vidare i kosmos.
Nej, givetvis inte. Kroppen är en fin gåva och värdefull skatt om den används rätt.
Att använda kroppen till att inspirera andra människor att sluta äta kött, ta hand om naturen, tacka Krishna (Gud, Jahve, Allah osv.) för maten och bara försöka vara lite trevligare emot varandra är kroppens syfte, allt annat gör bara själen mer bunden till världen av lidanden och garanterar ett fortsatt kretslopp av födsel och död. Men rätt använd kan vem som helst få uppleva den andliga världen redan i detta livet och i denna kroppen. Utan mystisk meditation och ändlösa filosofiska studier.
Så jag tar av mig hjälmen, så att ingen ska tro att jag är knasig bara för att jag inte äter kött. Så kan man ta vara på sin kropp och vara rädd om den utan att vara rädd.
