Balans

Att försöka praktisera andligt liv långt ifrån närmsta tempel har blivit en noggrann balansakt.
På tiden då jag levt med människor omkring mig som alla sympatiserat mycket eller jättemycket med Gaudiya Vaishnava missionen och dess hängivna så var det aldrig ett problem att vara beroende av andra människor.
Nu är man beroende av svärföräldrar, skolfröknar, arbetsgivare, kollegor, fru, ex-partners, hyresvärdar och så vidare.

Man får i varje ögonblick vara beredd att bli kritiserad och avkrävd en förklaring för vad man sysslar med. När man bor i tempel är det en rolig utmaning att diskutera filosofiska spörsmål om Gud, etik, vegetarism, andlig praxis och allt annat däromkring och utfallet av diskussionen var aldrig livsavgörande.
När man så tydligt är beroende av andra människors välvilja som man blir när man bor utanför "församlingen" så blir det plötsligt ett extremt pressande moment. Att kila ner på stan med lera i pannan blir plötsligt inte något man bara kan råka göra. Vad händer om jag möter min chef? jag är inte ens fast anställd än.
Många i Idas umgänge är helt nippriga över hela "Hare Krishna-grejen" och man får trava sig fram med silkesvantar och en tyst bön inombords.
Jag menar, en del är fortfarande extremt provocerande över att vi bara är vegetarianer. Vad skulle de säga om man skulle börja sjunga bordsbönen på bengali framför näsan på dem.

Man blir feg, det måste jag medge. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer som Maja som hade varit ett frågetecken hemma hos sin far för att han inte offrade maten innan han åt och som glatt pratar om Krishna med både svärföräldrar och kompisar.

Men man får gå balansgången, en fågel viskade en gång i mitt öra att även de värsta skeptiker viker sig när man är trogen och seriös i sin tro. Lever som man lär och är trevlig, ödmjuk och sund genom åren i motgång och medvind. Så att det vanligaste tvivlet kan grusas, det som kommer av människor i min sociala grupp som hoppar på sekter, filosfier, bantningsmetoder och nyandliga rörelser till höger och vänster för att sedan tröttna och hitta något nytt.
Visa att man blir tillfredsställd av Krishnamedvetenade, att man inte behöver något mer och främst att ingen far illa av det.
Så att fortsätta sjunga krishnas namn, offra maten, läsa böckerna och göra allt man orkar för att vara en hygglig prick är det viktigaste det här året, och alla andra år med för den delen.